Heja Klubb Elsa

Igår var det sista föreställningen av ett ”Enklare liv” i Göteborg. Lorensbergsteatern var knökfull och stämningen som vanligt hög. Närmare femhundra glada kvinnor dök upp, glada och nyfikna på vad kvällen skulle ge.

Efteråt i minglet stod jag och pratade med tre unga kvinnor som berättade att de hade en klubb tillsammans med ett gäng andra barndomskamrater. Klubben hette ”Klubb Elsa” efter en travhäst som de hade vunnit pengar på. Gänget som bestod av totalt tolv kvinnor brukar träffas lite då och då för att umgås och göra något kul ihop.

Klubb Elsas ordförande Anna berättade att hon på uppmaning av sin man, lite motvilligt, hade börjat engagera sig i pensionen. Och gårdagskvällen var ett led i att faktiskt göra något åt saken och ta tag i sin egen framtida ekonomi och hon hade även lockat med sig sin väninna. Kompisen visste inte alls vad kvällen gick ut på utan hon blev glatt överraskad att få lite tänkvärd underhållning tillsammans med lite matnyttig pensionsinformation.

Under vår uppsluppna pratstund kom idén upp att Klubb Elsa skulle ha tematräffar med pension på dagordningen. Anna tog på sig ansvaret att sammankalla och göra dagordning till åtminstone den första träffen.

Jag tycker idén med pensionsträffa sina kompisarr är så himla bra. Förutom att man faktiskt lovar sig själv att skaffa lite kunskap är det ju ett ypperligt tillfälle att delge varandra sina kunskaper och erfarenheter.

För att sätta lite omtänksam press på tjejerna lovade/hotade jag med att följa upp arbetet med pensionsträffarna och höra av mig då och då för att se hur det går. Och jag hoppas ju så klart att det kommer att bli en succé och att även andra kan inspireras av detta.
Självklart kommer jag att skriva om detta på pensionsbloggen.

Lycka till Anna och ni andra i Klubb Elsa!

Anna Allerstrand

Mindre pensionskrångel är ett måste

Den allmänna pensionen hanteras av två statliga myndigheter, Premiepensionsmyndigheten (PPM) och Försäkringskassan. Vi är många som tycker att denna uppdelning är knasig. Regeringen delar den åsikten. PPM och Försäkringskassans pensionsadministration ska slås ihop i en myndighet den 1 januari 2010 (som förmodligen kommer att ha namnet Pensionsmyndigheten). Ambitionen är att det orangea kuvertet, förutom information om allmänna pensionen, även ska innehålla uppgifter om tjänstepensionen.

Dessutom pågår det ett arbete mellan staten och försäkringsbolagen för att finna ett gemensamt pensionsspråk. Idag finns det alldeles för många synonymer som trasslar till det. Visst är det bra om alla kan enas om det ska heta tjänstepension eller avtalspension, arvsvinst eller riskkompensation osv.

Det är inte så konstigt att vi är flera som tycker att pensionssystemet är krångligt. Det finns mycket man kan göra för att det ska bli enklare.

Dan Adolphson

En fantastisk kväll med 400 pensionsintresserade kvinnor

I tisdags hade vi ”Ett enklare liv” på Rival i Stockholm. Över 400 kvinnor hade trotsat regn och rusk och begett sig till Rival. Det var en helt fantastisk kväll med mycket skratt och många tänkvärda ord.

Sarah Lundbäck berättade sin framgångssaga och spelade och sjöng så att man fick gåshud. Malin Berghagen berättade med mycket skratt och värme om sin väg till ett enklare liv. Och däremellan visade jag på vilka möjligheter vi alla har att påverka vår framtida ekonomi.

Jag har väl aldrig tidigare pratat med så många pensionsintresserade kvinnor vid ett och samma tillfälle som i tisdags. Jag stod bland annat och pratade med två systrar som bad mig skicka över bilden på pensionspyramiden, vilket jag ju självklart nu har gjort. De tänkte nämligen använda bilden där hemma i pedagogiskt syfte - jag frågade aldrig om det var mannen eller barnen som behövde lite pensionskunskap.

Anna Allerstrand

Gammal vid 50?

I morse läste jag om en undersökning som sa att många äldre vill jobba längre men att de upplever sin ålder som ett hinder.

Bemanningsföretaget TNG har frågat personer mellan 50 och 65 år om deras syn på bland annat arbetslivet. Enligt undersökningen tyckte var tredje tillfrågad att de hade blivit negativt särbehandlade på grund av sin ålder efter att de hade fyllt 50 år. Min första och största reflektion var att man tydligen är äldre när man har passerat 50-strecket!

Onekligen intressant med tanke på att vi i Sverige lever tills vi, i genomsnitt, blir en bra bit över åttio år.

Jag satt i helgen och sammanställde mitt material inför kvällens föreställning av ”Ett enklare liv”. I min presentation som handlar mycket om förändring och möjligheterna att påverka sin situation, har jag en bild på min morfars föräldrar. De levde ett hårt arbetande liv och hade få eller inga möjligheter att välja när de till exempel skulle sluta arbeta. Jag tror inte att de överhuvudtaget funderade över om de vill fortsätta arbeta efter 67 års ålder, som var pensionsåldern på 30-talet, eller inte.

Jag har tidigare läst någonstans att 40 procent av 70-åriga män på 30-talet jobbade, medan motsvarande siffra på 80-talet var 3 procent.

Politikerna diskuterar nu höjd pensionsålder och med tanke på hur samhället ser ut idag, kanske vi så småningom är tillbaka till 30-talsvarianten, det vill säga att man jobbar så länge man orkar.

Men förhoppningsvis med den skillnaden att det blir en möjlighet att jobba länge, inte en absolut nödvändighet för att klara av den ekonomiska vardagen.

Anna Allerstrand

Vet du hur mycket ditt fondsparande kostar?

Jag läste i tidningen i morse att svenska fondsparare inte vet hur mycket de betalar i avgift. I en undersökning bland cirka tusen svenskar, svarar nästan 6 av 10 att de inte vet hur mycket deras fondsparande kostar.

Jag blir inte speciellt förvånad över att spararna inte vet vad de betalar men likväl är det beklagligt. I andra sammanhang kan ett högre pris/avgift betyda bättre kvalitet på produkten. Men i spararsammanhang finns ingen sådan koppling, snarare är det tvärtom, ju högre avgift desto mindre pengar till dig.

Det här kanske låter lite konstigt men en hög avgift äter av kapitalet som därmed blir lägre än vad det annars skulle ha varit. Och det innebär i praktiken att du inte får någon avkastning på de pengar som utgör avgiften.

Förvaltning av fonder kostar pengar men avgiften du betalar måste vara rimlig och satt i relation till vad du faktiskt vill ha och vad du får.

Jag tycker att du som konsument ska jämföra priser på sparande likaväl som du jämför priser på andra produkter. Men det är viktigt att du jämför likartade sparformer och fonder med varandra, annars kan det bli helgalet.

Vill du se hur mycket avgifterna påverkar ditt sparande finns en beräkning på PPM:S hemsida.

Anna Allerstrand

Byt bolag om du är missnöjd

I Svenska Dagbladet idag presenteras en undersökning som visar hur kunderna upplever sina pensionsbolag.

Man konstaterar att kunderna i stort är nöjda men säger också att pensionsbolagen riskerar att bli av med kunder nu när det är möjligt att flytta sina pensionspengar. Kunderna säger sig vara mindre lojala nu med sina bolag och många överväger att flytta sina pengar.

För mig är det rätt självklart att man kan tänka sig att byta om man är missnöjd – det är ju liksom det som är meningen med flytträtten.

Jag tycker att flytträtten ger stora möjligheter för kunderna, men också för pensionsbolagen. Spararna kommer att tjäna på att pensionsbolagen måste vässa sina erbjudanden för att kunderna inte ska byta bolag, och de pensionsbolag som sköter sig och är duktiga på att förvalta pengar har chans att få nya kunder.

Anna Allerstrand

I startgroparna för nästa turné

Jag trivs väldigt bra med mitt jobb, och förutom att skriva på bloggen är nog det roligaste med jobbet att jag får möjlighet att prata pension direkt med sparare, och höra hur tankegångarna går hos den vanliga människan. Den vanliga människan som till skillnad från mig inte sitter och tänker pension hela dagarna.

 

Jag har ju tidigare i höst varit på turné med Fredrik Nordström, vd för AMF fonder, och Fredrik Lindström - som väl de flesta känner till utan djupare presentation. Mitt uppdrag då var att prata om möjligheten till flytt av pensionspengar för de som är privatanställda tjänstemän.

 

I skrivande stund sitter jag och filar på material till nästa turné som börjar om ett par veckor. Den här gången får jag sällskap av Malin Berghagen, och en kvinna som heter Sarah Lundbäck. Ett tema på turnén är att det går att påverka sin egen situation positivt, vilket dessa både kvinnor ger väldigt personliga exempel på.

 

Min roll på novemberturnén är återigen så klart att prata pension, men utifrån perspektivet att det går att påverka även den positivt om man engagerar sig lite.

 

Och det är just det svåra jag nu sitter och försöker formulera - hur det egna engagemanget relaterar till det du som sparare faktsikt kan tjäna. 

 

Anna Allerstrand

Vård av barn ger lägre pension

Jag läste i dagens DN att pappor i lägre utsträckning än tidigare är hemma med sjuka barn. Förutom att det kan ses som ojämlikt i dagens samhälle där det är naturligt att mamma och pappa delar på vårdnaden om barnen oavsett om de är sjuka eller inte, så blir det jädrigt ojämlikt i pensionskuvertet.

Tillfällig föräldrapenning, som man får när man är hemma med sjuka barn, är 80 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten. Ersättningen från försäkringskassan är visserligen pensionsgrundande, men det innebär ändå att det blir mindre i pensionskuvertet för den som är hemma med vård av sjukt barn än för den som går till jobbet.

En anledning till att mammor oftare är hemma kan hänga ihop med den gemensamma familjeekonomin. Eftersom kvinnor generellt sett tjänar mindre än män är den direkta ”kostnaden” för att vara hemma med en snorig unge så att säga lägre om mamma är hemma, än om pappa som är högre avlönad stannar hemma.

Vad än skälet är till att familjen väljer den ena eller den andra föräldern som sjukvårdare så bör alla vara medvetna om att lägre beskattningsbar inkomst nu också innebär lägre pension sen.

Anna Allerstrand

Det svåra samtalet

Nu kan vi läsa i princip dagligen om varsel och uppsägningar i lågkonjunkturens kölvatten. Varje artikel gör att jag får intensiva obehagskänslor. Det är precis fem år sedan jag själv fick det där telefonsamtalet från min dåvarande chef som gjorde att allt jag planerat och trott på kastades omkull. Jo, du läste rätt. Med ett telefonsamtal blev jag informerad om att företaget blödde ekonomiskt, och att jag var en av femtio personer som måste sägas upp. Alltsedan hösten 2001 hade resultatet försämrats, och nu hade tredje kvartalsrapporten för 2003 offentliggjorts. Den såg inte bra ut.
 
Jag förstod först ingenting. Allt rationellt tänkande bara försvann och min första tanke var "inte kan ni säga upp mig, jag trivs ju på jobbet! Säg upp några av de där som bara går och gnäller och klagar hela dagarna..." Nästa tanke var "Inte kan ni säga upp en säljare, jag drar ju in pengar till bolaget, skapar intäkter...". Som ni förstår själva så var inget av dessa speciellt gångbara argument för att få stanna kvar.
 
Min omgivning stöttade på alla sätt och vis, men allt jag hörde stämplade jag som meningslösa klyschor. "Ur allt det här kommer du att få helt nya möjligheter som du annars inte fått, försök se det ur en positiv synvinkel." Jovisst, tjena.... Med två månaders uppsägningstid hade jag lite svårt att känna tillförsikt och positivitet.
 
Så här i efterhand måste jag dock hålla med om att allt har ordnat sig, och att jag fick nya möjligheter som jag inte trodde då. En sak lärde jag mig dock om ledarskap i och med uppsägningen. Jag kommer aldrig, aldrig att ringa till någon och ge ett sådant besked. Att inte kunna ta "det svåra samtalet" öga mot öga, utan istället ringa, det är bara för lågt.

Annelie Götbring